onsdag 16 mars 2011

Kung Bore...

...håller fortfarande sitt grepp om oss! Huga, vad det blåste kallt idag när hundarna och jag gick på vårspaning. Solen försökte sig på att lysa upp tillvaron, men vad hjälpte det när nordanvinden drog på för fullt! In i skogen drog vi, för att se om kanske, kanske nån liten blåsippa vågat sig fram? Det enda som syntes var några förskrämda blad, och trots att jag krafsade i löven, hittade jag inte en endaste knopp!

Inne i skogen var det lä för vinden och faktiskt riktigt skönt. Men isen på vattesamlingarna var kvar och även snö på skogsvägen. Trodde att det hade töat mer.....
Första sockan är nu klar! Så var det bara en kvar.....men jag ska börja på den genast, tror jag?! Läste nåt om SSS! Sekond sock syndrome. Kan man helt klart drabbas av, men inte just nu, för det känns faktiskt OK att börja på nr två. Jag återkommer med bild.

Dottern undrade om det var hennes tur att få nåt stickat i det blålila mohairgarnet? En tröja eller en stor sjal eller nåt annat som jag har lust att sticka till henne! Jag får väl fundera ett tag. Visst är det kul att nån gärna vill ha det jag stickar! Det verkar som min flättröja blir ett evighetsprojekt......

I morron blir det långpromenad med M och labbarna! Det ser vi fram mot. Hoppas bara att det inte blåser lika kallt som det gjort idag!  Och så får ju solen gärna vara framme!

Trevlig onsdagskväll!

4 kommentarer:

Majsan sa...

Vi ser också fram emot långpromenad i morgon.
Håller som bäst på att försöka iordningställa vardagsrummet, som är klart =)))))
I morgon ska det tapetseras i de båda andra rummen. Det gav resultat att vara lite gnällig ;)
Ses i morrn!

Anita sa...

Sockor är så befriande att sticka för man behöver inte tänka. Jag gjorde 5 par på raken - inget SSS-syndrom här inte:)

Eva Hudin sa...

Vårvärmen kommer om några dagar, tror SMHI, så vi får hålla ut. Åtta valpar blev till slut åtta valpar för mycket och jag kollapsade alldeles. De, och Disa, är nu omhändertagna av hundvana människor som säger sig behålla dom så länge som behövs. I helgen ska hälften levereras. Nu har jag återfått krafterna tillräckligt för att i alla fall kunna sköta den delen. Det är första gången jag drabbas av utmattningssyndrom med panikångest som följd, att inte kunna stå på benen mer än ett par minuter, att inte kunna få luft och känslan av att hjärtat ska gå sönder. Men alla i min omgivning säger att jag skött valparna exemplariskt och att jag inte ska känna mig misslyckad för att jag inte orkade hela vägen utan stöp sista veckan. Jag ser fram mot den dagen då jag i lugn och ro kan sätta mig och sticka igen!

Siv sa...

Ja inte är det nån dans på rosor att ta hand om valpar!! Undrade just vart du tog vägen?? Det underlättar när antalet minskar. Hoppas den sista hälften snabbt får egna hem. Ta hand om dig.
Siv